Den som köper en börshandlad fond som följer ett europeiskt aktieindex tänker förmodligen att hon eller han har köpt just europeiska aktier. Men det är inte så säkert. En klar majoritet av de ETF:er som handlas på i Europa är en syntetisk ETF. Den investerar i derivat (swap), utställda av en bank som i sin tur åtar sig att på något sätt leverera samma avkastning som aktieindexet.

Den risk som ska hanteras av de inblandade rör alltså inte bara hur aktierna går. Så vad får placeraren som köpt ETF:en om fondbolaget eller banken får problem?

I USA är den här typen av upplägg inte tillåtet för standard-ETF:er. Där följer fonderna i stället ett speci!kt index genom att antingen köpa samtliga aktier med de vikter de har i indexet, eller genom ett representativt urval. Det kallas fysisk replikering.

Syntetisk replikering

Den varianten finns även i Europa. Men majoriteten här är syntetisk replikering via derivat, och används av alla typer av investerare, både institutionella och privata. Vissa intressegrupper och reglerare vill förbjuda denna typ även i Europa.

Det vore fel, eftersom upplägget har fördelar. Däremot behövs hårdare regler kring vad som får ingå i de säkerheter som ställs och hur instrumentet presenteras för framför allt privatinvesterare.

Fördelarna som brukar lyftas fram är skatteeffektivitet, samt mindre skillnad i avkastning gentemot det index som fonden avses följa (tracking error). Säkerheterna begränsar dessutom risken för placerarna.

De flesta ETF:er följer samma europeiska regelverk (UCIT) som traditionella fonder. Varje fond får högst ha 10 procent av tillgångarna exponerade mot en enskild motpart. Resterande 90 procent av fondens värde måste garanteras genom någon form av säkerhet.

Syntetisk replikering med derivat

De flesta ETF-leverantörer erbjuder en syntetisk ETF som tillämpar syntetisk replikering med derivat har säkerheter som överstiger minimikraven. Ofta är mer än 100 procent av fondvärdet garanterat, genom en eller flera motparter. Det kan innebära att du får japanska eller amerikanska storbolag, eller amerikanska statsobligationer, som säkerhet för din investering i en Europa-ETF.

Om fondbolaget går omkull får du däremot inte japanska aktier i handen. ETF:er och ETF-bolag fungerar på precis samma sätt som vanliga fonder och fondbolag. Andelsägarnas tillgångar ska vara skilda från bolagets ekonomi och förvaras av ett förvaringsinstitut, en bank eller ett kreditinstitut. Går bolaget omkull ska alltså andelsägarna normalt inte drabbas.

Får banken som ställt ut derivaten problem, så att derivaten blir värdelösa, säljs säkerheterna för fondens räkning och du får kontanter i stället för japanska aktier.

Det är väldigt sällan som en stor internationell bank går i konkurs utan någon som helst förvarning. Exempelvis skulle Handelsbanken behöva gå i konkurs för att denna situation skulle uppkomma för Xacts ETF:er som handlas på Stockholmsbörsen till skillnad från flertalet ETF:er från iShares och Vanguard, som fokuserar på fysisk replikering.

Skillnad i risk

Det finns skillnader i risk mellan typerna. Jag rekommenderar att handla med båda. Men kolla upp vem som har ställt ut derivatinstrumenten när det gäller syntetiska ETF:er. Är det en stor och etablerad bank borde det i normalfallet inte vara någon fara för din investering. Men i dessa turbulenta tider kan dock extremerna testas.

Slutsatsen är som vanligt att läsa på och förstå det du köper. Det var just enkelheten som var en av huvudpoängerna med att ETF:er från början kom till. Jag hoppas att branschen inte skjuter sig själv i foten och förstör den fortsatta utvecklingen genom att göra instrumenten alltmer komplexa och svåra att förstå.

Börshandlade fonder köper ofta derivat i stället för de aktier som fonden ska följa. Med skakiga banker finns anledning att kolla vem som har ställt ut derivaten. Det uppstår således en högre motpartsrisk än för fysiskt replikerade ETFer.