Att bra pengar, till exempel mynt som innehåller silver, guld eller andra ädelmetaller, försvinner ur systemet är i sig ganska självklart. Begreppet förklarades emellertid i sin enkelhet av nationalekonomen Thomas Gresham som levde på 1500-talet.
Greshams lag är en efter sir Thomas Gresham benämnd nationalekonomisk lag, som kan uttryckas så: ”Om ett element i ett sammansatt omsättningsmedel kan användas fördelaktigare än som pengar, försvinner det ur den allmänna rörelsen”, eller kortare: ”gott mynt fördrivs av dåligt mynt”.
Tidigare myntherrar trodde ofta att de kunde åsätta mynten, mer korrekt pengarna de gav ut, ett godtyckligt värde vilket visade på en bristande insikt i frågan om relationen mellan värdet på ädelmetallerna och de pengar som gavs ut – som skulle spegla värdet på ädelmetallerna.
Greshams lag gäller både för egentliga mynt av samma metall, men olika godhet, för egentliga mynt av olika metaller (dubbel myntfot) och för pappersmynt gentemot egentliga mynt. Är värdet på det guld eller silver som ingår i dessa mynt högre är det nominella värdet på mynten så kommer dessa att tas i cirkulation av företagsamma privatpersoner. Under den tid som Bröderna Hunt agerade på silvermarknaden var det ofta vanligt att privatperson begav sig till banken och växlade till sig betydande mängder enkronor för att leta reda på dem som var utgivna innan 1968. De enkronor som är utgivna före 1968 innehåller silver, något som gör att värdet på dessa översteg det nominella värdet på en krona.
Växlade tillbaka mynten
Därefter tog dessa personer och växlade tillbaka de icke-silverhaltiga mynten i nästa bank, för att upprepa samma procedur. De silverhaltiga mynten såldes sedan ofta ned till tyska smältverk till ett högre pris än vad de kostat, i detta fall betydligt högre än en krona. Exemplet visar med all tydlighet att då värdet på valutan sjunker så försvinner bra pengar ur systemet. Företagssamma personer väljer hellre ädelmetallerna än löftena från centralbanker och regeringar.
Däremot gör Greshams lag sig inte gällande i fråga om skiljemynt gentemot huvudmynt, de egentliga mynten, trots skiljemyntens i regel ringare inre värde, i det de inte cirkulerar i större omfång än som är nödvändigt för den omsättning i smått, till vilken de avses. Om emellertid skiljemynt förekommer i avsevärt större mängd än rörelsen kräver, kan även de utdriva det egentliga myntet, som faktiskt också någon gång inträffat, till exempel i Grekland av alla ställen.
