Under våren 2017 kom president Trump och hans rådgivare med idén om att den amerikanska staten skulle ge ut femtioåriga och hundraåriga obligationer. Dessa skulle komplettera den mest kända amerikanska obligationen, den trettioåriga. Tanken med förslaget var att den amerikanska staten skulle kunna dra fördel av dagens låga räntor och kunna säkerställa låga finansieringskostnader för lång tid framöver. Vi ser emellertid att flera av de stora spelarna på Wall Street förkastar hundraåriga obligationer. Det är till exempel institutioner som Black Rock, Vanguard, Brevan Howard med flera som säger argumenterar att det stora pensionsfonderna och försäkringsbolagen som förmodas köpa hundraåriga obligationer inte kommer vara intresserade. Vi tittar på dessa argument, men vi ser också närmare på vad andra länder gjort i fråga om att emittera långsiktiga obligationer.

Låga räntor och obligationer med lång löptid

När räntorna i USA börjar krypa upp efter ett decennium på rekordlåga nivåer, ser vissa i Trump-administrationen ut att följa vilja Europas ledning. De vill helt enkelt låsa dessa låga räntor under en längre tid genom obligationer med löptider så långa som 100 år. En sådan obligation skulle låta regeringen effektivt låna till dagens historiskt låga räntor och låsa in finansieringskostnaden oavsett hur de förändras under nästa århundrade.

USA skulle inte vara den första nationen att utfärda sådana långfristiga obligationer. Mexiko utfärdade ett hundraårigt obligationslån år 2010 och ett antal europeiska länder gjorde också det senaste året för att låsa räntorna på nivåer nära noll procent. Ett antal europeiska länder Österrike, Frankrike, Spanien, Schweiz och Italien sålde förra året obligationer som förfaller minst femtio år framåt. Irland och Belgien uppgav 2016 att de överväger att emittera 100-åriga obligationer. Bank of Japan ansåg också att landet skulle utfärda ett 50-årigt obligationslån.

Wall Street osäkert på om Amerika borde följa efter

Medan det inte finns ett prejudikat för att låsa i låga räntor med med hjälp av ultralångfristiga statsobligationer, trycker några Wall Street-institutioner tillbaka. Wall Street Journal skriver att en kommitté av rådgivare från Wall Street häller kallt vatten på statssekreterare Steven Mnuchin förslag för att utfärda 50-åriga och 100-åriga amerikanska statsobligationer. De hävdar att de stora pensionsfonderna och försäkringsgivarna som till exempel Black Rock, Vanguard, Brevan Howard och ICAP inte kommer att visa något större intresse.

Den trettioåriga obligationsavkastningen över tiden

Pensions- och livförsäkringsbolag har vanligtvis långa tidshorisonter, och de är sannolika köpare av sådana obligationer. För närvarande är de längsta löptidsobligationer som utgivits av den amerikanska regeringen 30 år, och det har inte längre varit mycket efterfrågan på längre tid. De flesta försäkringsgivare föredrar faktiskt att köpa 20-åriga obligationer. Andra har hävdat att efterfrågan på 50-års + obligationer oavsiktligt skulle kunna leda till en minskning av efterfrågan på de avgörande 30-åriga obligationerna, vilket medför likviditetsproblem. Faktum är att risken är att likviditeten för båda löptiderna skulle vara för låg för att göra dem värdefulla på lång sikt.

Detta gäller särskilt portföljförvaltare som inte håller obligationer till förfall. Dessa portföljförvaltare handlar snarare genom att köpa lågt och sälja högt på marknaden. Dessutom har mycket långsiktiga obligationer en hög duration, vilket innebär att deras priser är mycket känsliga för ränteförändringar. En liten förändring i den långsiktiga räntan kan orsaka stora förluster. Slutligen är några analytiker oroliga att eftersom FED kommer att minska balansräkning så kommer det att bli ännu mindre efterfrågan på långfristiga obligationer på marknaden än det som har skett under senare tid.

Det har förekommit långa obligationer men…

Under Eisenhower-administrationen utfärdades en serie 40-åriga obligationer, och tillbaka när panamakanalen byggdes användes en 50-årig obligation för att finansiera den. Treasury Dept har länge ansåg att det är viktigare att upprätthålla en stadig ström av efterfrågan på den 30-åriga statsobligationen än att ta i tu med sporadiska långsiktiga problem för att få pengar för regeringens behov i en hundraårig obligation.